PER JOHAN ERIKSSON

(1871-1928)

Faderslinjen

I denna ana söker vi min morfars fars rötter. Här träffar vi fler bönder, torpare och soldater samt deras hustrur men också en riksdagsman som är vän med Gustaf III och fadder till hans son Gustav IV Adolf. Dessutom dyker en lite oväntad koppling till Polen upp.

NORDANÅKER

Min morfars far hette Per Johan Eriksson och var alltså far till de sexton barn som visades i min morfars mors ana. Per Johan föddes i ett torp, Nordanåker, mellan Ålfors och Månkarbo 1871. Han var tredje barnet till torparen Erik Olsson och Stina Cajsa Ersdotter. Torpet låg under Ullfors bruk vilket innebar att man betalade arrende i form av kontanta medel för att få bo på torpet och att bruka marken.

En intressant detalj är att min morfar som hette Erik Eriksson var tillsammans med sina syskon den första generationen som bröt traditionen med att använda patronymikon, d v s faderns förnamn som sitt efternamn med tillägget -son eller -dotter. Denna namnform som var vanlig i Norden ända sedan medeltiden började försvinna i slutet av 1800-talet men finns fortfarande kvar på Island, där även metronymikon, d v s att använda moderns förnamn som efternamn fortfarande finns kvar.

ERIK OLSSON (1840-1928)

STINA CAJSA ERSDOTTER (1843-1936)

OLOF ERSSON (1816-1906)

ULRIKA LARSDOTTER RAPP (1817-1904)

LARS ERSSON RAPP STORM (1785-1868)

CATHARINA (CAJSA) ERSDOTTER (1779-1845)

Erik Olsson föddes även han på torpet Nordanåker 1840 men tar inte över arrendet från sin far Olof Ersson utan flyttar i stället med sin hustru Stina Cajsa Ersdotter och resten av familjen till Yttre 1877 där han blir hemmansbrukare på ett ¼ mantal jordbruk. Detta innebar att familjen själva ägde gården och behövde inte vara arrendatorer som föräldrarna i Nordanåker var. Ett fjärdedels mantal var dock fortfarande en liten enhet och i praktiken betydde det nog inte att livsbetingelserna blev mycket mer bättre. Familjen stannade dock inte länge på detta hemman utan blev av någon anledning tvungna att flytta tillbaka till Nordanåker 1882. Året efter flyttade man emellertid ytterligare en gång, nu till ett 1/8 hemman, Fåhlbäcken, som tidigare tillhört säteriet Stynsberg men som nu friköpts. Gården ligger lustigt nog granne med soldattorpet Degerberg där soldatsläkten med samma namn bodde mer än 100 år tidigare (se Kristina Augusta Erikssons släktlinje).

Även här blev dock vistelsen kortvarig. Bara två år senare flyttar familjen som nu innehåller åtta barn till Onskarby söder om Ullfors. Om det beror på att den förra gården är för liten eller om flytten har andra orsaker är oklart men här stannar familjen slutligen. Gården i Onskarby uppgår till ½ mantal och är friköpt från Ullfors bruk och det verkar ha varit tillräckligt stort för att försörja familjen. 1899 flyttar Erik tillsammans med Stina och det yngsta barnet till det närbelägna Bro då den näst äldste sonen Per Johan tar över hemmanet. Den äldste sonen har då tidigare flyttat till Gävle.

Erik och Stina bor kvar med sonen Axel som gifter sig och får en son i Bro ända tills Eriks död 1928. Stina avlider 1936, 93 år gammal.

Olof Ersson föds i Ålfors 1816 där hans far Erik Mattsson tillsammans med sin hustru Brita Olsdotter driver ett skattejordbruk. Han är femte barnet i ordningen i en barnaskara av sju barn. När han är 11 år omkommer hans far genom drunkning och gården tas över av äldste sonen, Eric Petter Ersson som då endast är 15 år gammal (!). Olof flyttade till det närbelägna Nordanåker någon gång ca 1835 då han gifter sig med Ulrika Larsdotter Rapp, dotter till indelte soldaten Lars Rapp och hans hustru Catharina (Cajsa) Ersdotter Nordanåker är ett torp under Ullfors bruk och paret Olof och Ulrika stannar där ända tills deras dotter Anna Matilda tar över torpet tillsammans med sin man Lars Petter Persson ca 1890.

Ulrika Larsdotter Rapp var ett av åtta barn till den indelte soldaten Lars Ersson Storm och hans hustru Cajsa Catharina Ersdotter. Lars Ersson föddes i Bäcklösen 1785 och antogs vid 21 års ålder som indelt soldat i Lif-kompaniet i Upplands regemente och hamnade i rote 26 i Ullfors där han efterträdde en minderårig volontär, Adolph Fredric Nyman , vilket är ett tecken på att det då var svårt att fylla vakanser inom rotesystemet med kvalificerade soldater.

Lars Ersson som nu har tagit namnet Rapp stannar som indelt soldat i rote nr 26 ända till 1834 då han beviljas avsked på grund av sjuklighet. Han har då avancerat till vicekorpral. Då hade paret redan flyttat till Nordanåker med sina tre hemmavarande döttrar varav Ulrika är en. Varför man hamnade i Nordanåker är oklart men torpet lydde under Ullfors bruk och antagligen såg man till att paret Rapp fick flytta dit när maken inte längre kunde tjäna som indelt soldat. Lars får gratial [1] dvs. pension från armén så man är inte helt beroende av att bruka torpet men troligtvis skötte man också jordbruket som hörde till gården. Åtminstone en dräng återfinns i husförhörslängden för torpet. Lars Ersson Rapp blir 83 år och dör 1868 av ålderdom.

Catharina (Cajsa) Ersdotter föds i Stora Löten nära Yttre 1779 tillsammans med en tvillingsyster, Christina Ersdotter. Föräldrarna är bonden Erik Ersson och Margareta Olofsdotter. Catharina Ersdotter gifter sig med den sex år yngre Lars Ersson Storm (senare Rapp) och får sju barn tillsammans med honom. Catharina Ersdotter avlider 1845 vid 66 års ålder av slag.

[1]När en soldat eller befäl tog avsked på grund av ålder eller skada/sjukdom kunde han under vissa betingelser erhålla gratial – underhållsstöd, dvs pension. Den som erhöll underhåll (gratial) kallades gratialist. Gratial utdelades inte per automatik bara för att soldaten hade passerat en viss åldersgräns (50 år) och tjänstgjort i minst 25 - 30 år vid avskedet. Vanligen krävdes även ett hedrande uppförande under hela tjänstetiden - tjänat väl - (dvs goda vitsord) samt att soldaten bedömdes sakna förmåga att försörja sig själv efter avskedet. Om han till viss grad bedömdes som arbetsför fick han, om han blev tilldelat underhåll, vanligen ett lägre belopp. Före 1730 fick man sällan något underhåll om han inte varit sårad.

STORA LÖTEN

ERIK ERSSON (1737-1804)

MARGARETA OLOFSDOTTER (1739-1809)

ERIK ANDERSSON

ANNA JOHANSDOTTER

OLOF LARSSON

MAJA LARSDOTTER (?)

Namnen Stora och Lilla Löten existerar inte idag men i slutet av 1700-talet fanns åtminstone tre hushåll förtecknade i husförhörslängden för Storlöten. Gårdarna är enligt kartor från storskifte belägna mellan Västerensta och Hallsta.

En av gårdarna beboddes av bonden Erik Ersson och hans hustru Margareta Olofsdotter. Erik Ersson föddes 1737 i Yttre och hans föräldrar var Erik Andersson och Anna Johansdotter. Eftersom det inte finns husförhörslängder förrän från 1774 så år det svårt att belägga hur och när paret kom till gården. Det vi vet är att paret fick tre döttrar varav Catharina Ersdotter var en. Erik Ersson dör 1804 och Margareta Olofsdotter fem år senare. Gården tas över av äldsta dottern Maja Ersdotter och hennes make Olof Mattsson som dock snart flyttar vidare till Lissarbo nära Månkarbo. Margareta Olofsdotter är född 1739 och hennes föräldrar är enligt födelseboken Olof Larsson och Maria (Maja) Larsdotter. Emellertid finns inga uppgifter om dessa att uppbåda.

BÄCKLÖSEN

ERIK ANDERSSON (1745-1811)

BRITA ANDERSDOTTER (1747-1832)

ANDERS ANDERSSON (1720-1801)

CATHARINA ERIKSDOTTER (1718-1791)

Åter till Lars Ersson Rapp Storm. Han föddes som nämnts i Bäcklösen 1785 som sjätte barnet till bonden Erik Andersson och hans hustru Brita Andersdotter. Erik Andersson far Anders Andersson (d ä), född 1720och hans hustru Catharina Eriksdotter, född 1718 hade tidigare brukat gården och Erik som var näst äldste sonen tog över gården 1775 efter sin äldre bror Anders Andersson (d y). Då hade Erik Andersson och hans hustru redan bott i Gammelgärde i Farsbo men av någon anledning bytte Erik gård med sin bror och flyttade åter till Bäcklösen. Föräldrarna bodde kvar i Bäcklösen ända tills sin död, Catharina Eriksdotter dör 1791 och Anders Andersson tio år senare, 1801. Då har alla barnen till Erik och Brita flyttat hemifrån utom de två yngsta som dock snart också flyttar. Den yngsta dottern Stina Ersdotter är bara tio år när hon börjar som piga i en granngård vilket säger en del om livsbetingelserna i det tidiga 1800-talet. Erik Andersson dör 1811 och då tar sonen Pehr Ersson över gården. Brita Andersdotter är då redan sjuklig men lever ända till 1832 då hon dör vid 84 års ålder.

ÅLFORS

Ålfors är en by mellan Ullfors bruk och Månkarbo. Enligt ett storskiftesprotokoll från 1779 bestod då byn av 10 hemman, varav två var brukshemman, dvs de drevs av arrendatorer som betalade arrende till Ullfors bruk. Ett av dessa hemman beboddes av familjen Matts Mattsson vars öden ska behandlas nedan.

Hemmanet är markerat med K i kartan från storskiftesprotokollet och var tillsammans med I de brukshemman som Ullfors bruk arrenderade ut. I gården H bor Erik Staffansson som har en central roll i familjen Mattssons öden.

Matts Mattsson föds i Munga 1751, hans far hette också Matts Mattsson och hans mor född Josephsdotter (förnamnet tyvärr svårtytt). Matts Mattsson flyttar till Ålfors någon gång runt 1770 men eftersom inga husförhörslängder fanns innan 1782 för Ålfors går det inte att säga exakt när. Husförhörslängder finns för emellertid för Munga från 1774 och framåt och här finns en Matts Mattsson i Södermunga, född 1716, som skulle kunna var far till Matts Mattsson men som hans hustru står Carin P(ersdotter)? och det finns inte heller några barn noterade för paret så uppgiften är osäker.

Anledningen att Matts Mattsson flyttar till Ålfors är att han gifter sig med Brita Eriksdotter, dotter till Erik Staffansson och Britta Persdotter som har ett skattehemman i Ålfors. Paret tar över brukshemmanet intill Brita Eriksdotters föräldrar och får två barn, Matts, född 1777 och Erik född 1781. Emellertid blir Matts sjuk i vattusot och transporteras till Uppsala Lasarett i juli 1782 där han avlider och begravs i hospitalets kyrkogård.

Från död- och begravningsbok Tierps kyrkoarkiv

Vattusot var en sjukdom som innebar en överflödig vattensamling i kroppen. Idag kallas sjukdomen vattensvullnad eller ödem. Orsaken är oftast dålig kosthållning och ett stort saltintag. Numera kan man leva med sjukdomen men på 1700-talet var den oftast dödlig.

Brita Eriksdotter står nu ensam med två små barn och flyttar då hem till föräldrarna igen. Hon gifter om sig med Olof Larsson året därpå och denne flyttar även han in till Britas föräldrars gård. 1791 dör emellertid även Brita Eriksdotter i hetsig feber endast 40 år gammal. Dödsfallen på gården tar dock inte slut där, Erik Staffansson dör i augusti 1796, 69 år gammal och Olof Larsson bara några månader därpå, 45 år gammal. Kvar på gården är nu endast Britta Persdotter och hennes barnbarn, Matts och Erik Mattsson. Dessutom bor en ogift dotter till Erik och Brita kvar.Olof Larsson hade hunnit att gifta om sig men den nya hustrun flyttade ut efter makens död. De unga bröderna, endast 19 och 15 år fick då ansvaret att sköta gården, i husförhörslängden står först den äldre brodern Matts som bonde men det är överstruket och beteckningen flyttas över till den yngre brodern Erik. Denne gifter sig några år senare med Brita Olsdotter. 1802 dör så även Brita Persdotter, 72 år gammal.

Erik Mattsson och Brita Olsdotter får sex barn innan så även Erik dör 1827 genom drunkning, 46 år gammal. Död- och begravningsboken anger 'af vådlig händelse' som orsak men inga närmare omständigheter har antecknats. Den äldste sonen Eric Petter Ersson tar nu över gården, endast 15 år gammal, samma ålder som hans far var när denne tillsammans med brodern tog över gården 36 år tidigare. De övriga barnen flyttar såsmåningom ut en efter en, däribland Olof Ersson (se ovan).

Brita Olsdotter dör 1868, 88 år gammal, den enda som uppnådde en riktig hög ålder av alla som bodde på gården i Ålfors. Då har redan Eric Petter Erssons hustru hunnit dö och gården tagits över av parets dotter och hennes man.

Gården i Ålfors får stå som exempel på de hårda livsbetingelser som rådde under 1700- och 1800-talet på landsbygden. Livet var skört, livslängden var i genomsnitt 40 år och barn till föräldrar som avled tidigt fick ofta ta ansvar för att sköta gården.

MODERSLINJEN

DEGERBO

STINA CAJSA ERSDOTTER (1843-1936)

ERIK PEHRSON (1808-1852)

CAJSA JANSDOTTER (1815-1868)

ERIC ANDERSSON (1755-1827)

LENA ERSDOTTER (1750-1811)

ANDERS HANSSON (1720-1794)

ELLA ERSDOTTER (1732-1808)

FINNTORPET

ERIC ANDERSSON

MARGARETA PÄRSDOTTER

Erik Pehrson föds i Öndebo 1808. Föräldrar är Per Larsson och Stina Ersdotter. Han blir tidigt faderslös när fadern dör i blodförgiftning när Erik är 13 år men gården tas över av Eriks äldre bror Lars så familjen kan bo kvar. Erik flyttar emellertid till Degerbo där han tar över en gård. Kopplingen till Degerbo finns genom hans mor som är född där men det är inte till hennes föräldrars gård han flyttar utan till en granngård som tillhört Nils Mattsson vilken avled genom drunkning 1826. Eftersom denne inte har några barn så finns en möjlighet för en utomstående att ta över gården vilket var ovanligt i 1800-talets Sverige. Erik gifter sig med Cajsa Jansdotter som är piga på gården och paret får tre barn. Dock dör Erik i lungsot 1852 och äldsta sonen Per Ersson som bara är 15 år gammal (!) tar då över gården och familjen kan bo kvar.

Näst äldsta barnet, Stina Cajsa Ersdotter gifter sig med Erik Olsson och flyttar till Nordanåker och blir såsmåningom mor till min morfars far Per Johan Eriksson. Hon överlever sin make med 15 år och dör vid 93 års ålder 1936 (se avsnitt Nordanåker).

Cajsa Jansdotter gifter inte om sig och dör 1868 vid endast 53 års ålder.

ÖNDEBO

Öndebo är beläget nordväst om Munga och Halls på vägen mot Söderfors. Här fanns enligt en karta över geometrisk avvägning 1640 tre gårdar, dock utan några namn på de som bodde där. I den första husförhörslängden är här bara en gård upptagen så småningom två, varav den ene bebos av Lars Larsson och Margareta Persdotter med familj.

PER LARSSON (1774-1821)

STINA ERSDOTTER (1780-1842)

LARS LARSSON (1746-1821)

MARGARETA PERSDOTTER (1752-1811)

LARS MATTSSON

CATHARINA PERSDOTTER (1713-1789)

Per Larsson föddes i Öndebo som äldsta barnet till bondeparet Lars Larsson och Margareta Persdotter. Hans faröverlåter gården på Per i slutet av 1790-talet som tillsammans med hustrun Stina Ersdotter driver gården vidare. Paret får nio barn varav de två minsta dör i tidig ålder. Per Larsson dör av blodförgiftning 1821, endast 46 år gammal och den äldste sonen Lars över gården.

Stina Ersdotter föddes som nämnts i Degerbo 1780, hennes föräldrar var Eric Andersson och Lena Pärsdotter som hade en gård där. Stina Ersdotter gifter inte om sig och överlever sin man med 21 år då hon dör av vattusot 1842.

Lars Larsson tar över gården i Öndebo efter sin styvfar Erik Persson 1779. Han har då bott i Dymmelsbo nära Bäcklösen tillsammans med sin hustru Margareta Persdotter och sonen Per. Defår ytterligaretre barn varav två dör i späd ålder. Lars Larssons biologiske far Lars Mattsson dör relativ ung och hans mor, Catharina Persdotter gifter då om sig med Erik Persson som är bonde i Öndebo. Efter det att sonen tar över gården bor Lars kvar tillsammans med sin hustru tills hon dör 1811. Lars lever ytterligare tio år och dör samma år som sin son Per, 1821.

Catharina Persdotter föddes 1713 men eftersom inga kyrkböcker finns då är födelseorten okänd. Hon gifter sig med Lars Mattsson och får sonen Per 1740. Paret får ytterligare två barn innan Lars Mattsson dör och Catharina gifter om sig men bonden Erik Persson i Öndebo. Det paret får inga barn men paret bor kvar på gården och Catharina dör 1789 av vattusot.

ÅSKARBY

ANDERS JOHANSSON

MARGARETA ANDERSDOTTER

JOHAN (JAN) ANDERSSON, Riksdagsman (1729-1802)

ANNA PERSDOTTER (1733-1806)

CAJSA JANSDOTTER (1755-1805)

LARS PERSSON (1748-?)

JAN LARSSON (1788-?)

CAJSA ANDERSDOTTER (1786-1824)

Om det inte har funnits så mycket att berätta om de senaste anfäderna och anmödrarna utom när de föddes, fick barn och dog så finns desto mer att skriva om grenen från Åskarby. Detta tack vare Johan Andersson som levde ett för att vara en bondson från Tierp ett ganska anmärkningsvärt liv. Hans levnadsporträtt har nedtecknats av kyrkoherden Johannes W Östlund i "En bondehövding i 1700-talets Tierp" utgiven i Tierp 1936. Här finns inte utrymme att återge allt i denna skrift så endast det viktigaste ska tas med. Östlunds skrift baseras på Johans Anderssons egna arkiv vilken förutom räkenskaper, protokoll från riksdagen också innehåller en dagbok varav dock endast de sista 12 bladen vilken innefattar åren 1786 till 1801.

Porträtt av Johan Andersson av Johan Sneck

Gustav IV Adolf i sin furstliga dräkt.

Mordet på Gustaf III

Johan Andersson föddes i Dymmelsbo nära Bäcklösen 1729, föräldrar var Anders Johansson och Margareta Andersdotter. När Johan är 22 år gammal får han ärva ett hemman i Åskarby av sin far och han flyttar dit med sin hustru Anna Persdotter. Åskarby ligger strax nordväst om där Tierps köping (som ju inte fanns förrän i slutet av 1800-talet) ligger och bestod vid den tiden endast av fem-sex gårdar. Johan Andersson utmärkte sig snabbt för att utföra en betydande nyodling på tidigare skogsmark och efter att ha köpt intilliggande åkrar så utökade han sakta som säkert egendomen. Vid en besiktning av lantmätaren J. G. Lindberger 1779 så uppgick den till 93 tunnland 5 kappland varav den 13-åriga sonen Anders ensam hade uppodlat 14 kappland. Fyra år senare hade Johan anlagt en trädgård med 48 fruktträd och 23 lövträd. Dessutom antecknade han 1791 att potatisskörden varit god vilket är det första vittnesbördet att växten som introducerades i Sverige 1760 odlades i Tierp.

Det var dock som riksdagsman som Johan Andersson är mest känd. Han deltog i sammanlagt sju riksdagar mellan 1762 och 1792 som representant för bondeståndet inom Örbyhus och Norunda härader. Porträttet ovan av Johan Andersson är gjort på ett kopparstick av Johan Snack i samband med att Johan Andersson som representant för bondeståndet blev en av sammanlagt 49 faddrar(!) för Gustav IV Adolf (sedemera överste Gustafsson) vid dennes dop 1778. Gustav III hade försäkrats sig om riksdagens bistånd för dopet genom att utnämna 19 adelsmän, 10 präster, 10 borgare och 10 bönder till faddrar för sin son, varav Johan Andersson alltså var en.

Johan Andersson tycks ha stått på god fot med Gustav III då han efter avslutad riksdag 1792 tilldelades han en silvermedalj av kungen för sitt 'välförhållande och sina kloka rådslag'. Han skriver i sin dagbok: "1792 d. 23 janurijj börjades Riksdagen i Gefle, den 24 februarij slöts han d. 25 talte jag sista gången mäd konungen och kronprinsen d. 16 mars kl 11 om aftonen blef konung Gustaf skutten af en Adelsman vid namn Jan Jacob Ankarström i oppra huset vid Norrmalms torg, konungen Dog af samma skotten d. 29 kl 11 för middagen, hella Riket til en odrägelig sorg…" Året därpå är Johan nere i Stockholm och träffar den nye kungen, Gustav IV Adolf: ¨1794 d. 20 november jag til Stockholm och tackade konungen för frid och rolighet och kyste på hand äfven på härtugen."

Johan Andersson började sin riksdagstid under slutet av frihetstiden då bondeståndet hade ca 150 bönder valda på häradsting i sin hembygd som representanter på riksdagen. Riksdagens makt försvagades dock alltmer genom ekonomiska kriser, interna motsättningar och korruption. 1772 gjorde så Gustav III en statskupp vilket gjorde att riksdagen fick minskat inflytande och kungamakten stärktes. Gustav III:s syfte med statskuppen var bland annat att begränsa adelns makt och därför kom bondeståndet att kunna flytta fram sina positioner i riksdagen och kunde driva frågor som t ex brännvinsfrågan där Johan Andersson var mycket aktiv.

Anledningen till att detta blev en stridsfråga var att Gustav III ville förbjuda husbehovsbränningen då spannmålet som gick åt till brännvinsbränning behövdes för att lindra nöden efter missväxt under några år i slutet av 1760-talet. Detta var inte något nytt i svensk historia, redan Gustav Vasa förbjöd 1550 brännvinsbränning med hänvisning till att säden behövdes som föda men även till nykterheten. Brännvinstillverkningens historia går tillbaka till slutet av 1400-talet då man gjorde brännvin genom att destillera vin. Under fälttåg i Ryssland och Tyskland lärde sig emellertid svenska soldater att tillverka brännvin av säd varvid husbehovsbränningen tog fart. Under 1600-talet var den någorlunda reglerad genom skatter men under frihetstiden släpptes den helt fri då alla hemmansägare mot en viss avgift tilläts att bränna sprit.

Bondeståndet motsatte sig alltså förbudet som Gustav III ville införa och Johan Andersson var en av dess ivrigaste talesmän. I debatten i riksdagen den 8 september yttrade han enligt protokollet följande: " Johan Andersson åberopade sig den Högste Gudens vittnesbörd att dess hjärta är för Fäderneslandet brinnande och tillika ömt för sine hemmavarande, vilkas rättigheter han bör bevaka. Av 25 års erfarenhet hade han haft tillfälle lära, att tvenne boskapskreatur, förutom svin, mer på hemmanet kunde födas då hemmansbrukaren får tillstånd att efter husbehov tillverka brännvin Betages det senare, så upphörer även det förra, vilket förorsakar en minskning av 800.000 lass gödsel årligen över hela riket till en märkelig skada för åkerbruket. Skillnaden härpå hade han bäst inhämtat, under det tidevarv brännvinet var förbudit. I övrigt tyckte han det vara nog ömt att binda munnen till på oxen som tröskar ty arbetaren är sin lön värd. Den saft som prässas av jordens avel, skördat i bondens anletes svett, trodde han honom vara berättigad få smaka. Han bad därför talmannen och sekreteraren, att dessa bevekande omständigheter hos Kongl. Maj:t vid nådigt övervägande härav, ej utan högst trängande orsaker förbjuda brännevins tillverkning."

Denna för våra dagar lite märkliga argumentation gick alltså ut på att bönderna skulle vara mer motiverade att uppodla nya marker om dessa till en del kunde användas till brännvinstillverkning, både för eget bruk och till avsalu. Det skulle också vara en lönsam affär för kronan då skatt skulle läggas på det som såldes till städerna. Dessutom skulle import av "utländska viner och andra likörer" införas. Överskottet på säd skulle också hjälpa till att lindra hungersnöden. Argumentationen hjälpte dock inte utan brännvinstillverkningen förbjöds och 1775 infördes ett statligt monopol som varade till 1787 då det återigen blev under vissa villkor tillåtet att bränna till husbehov.

Johan Andersson levde som han lärde och 1787 ökade han skörden av havre som var det sädesslag som mest användes för brännvinstillverkning från omkring 15 tunnor per år till 43 tunnor, varav 11 tunnor användes till malt. Någon tanke på nykterheten eller brännvinets inverkan på det sociala livet märks inte och förmodligen var användandet av brännvin mycket omfattande i Tierp under 1700-talet. I en anteckning från 1812 skriver dåvarande kyrkoherden, Doktor C. Hägg i protokollet "Brännvinets omåttliga bruk i allmänhet och särdeles vid tillfällen då denna last borde avskys, har stigit till en förvånande höjd. Pastor i församlingen kan ej undgå att enligt sin dyra plikt och enligt religionens, sedlighetens och nyss ankomna Överhetens påbud varna därför och erinra den stora förlust och nesa både för själ och kropp, som därigenom tillskyndas varje förbrytare och hela samhället."

Detta trots att kyrkoherden själv inte var någon absolutist, han klagade några år tidigare när han tillträdde ämbetet på att det saknades en panna för brännvinstillverkning på prästgården. Hans uppmaning fick dock verkan och vid kyrkostämman i oktober 1812 beslöts att utom viss begränsning av antalet dagar för kalas att högst tre supar utom välkomstsupen fick givas eller förtäras vid varje måltid i samband med bröllop och begravningar. Johannes W Östlund konstaterar kort att det var tur att inte Johans Anderssons förslag vid riksdagen 1772 gick igenom.

För släktforskaren är det naturligtvis viktigast(?) att se till hans släktförhållanden. Som tidigare nämnts gifte sig Johan Andersson med den fyra år yngre Anna Persdotter, dotter till Per Persson och Karin Larsdotter. De fick två barn, dottern Cajsa Jansdotter och sonen Anders Jansson. Dottern Cajsa gifte sig med Lars Persson från Halls och paret kom senare att ta över gården i Åskarby. De fick två döttrar, Catharina och Brita samt en son Jan Larsson som var 14 år när Johan Andersson dör 1802. Han skriver en runa över sin morfar: "Jan Andersson i Åskarby: föder Hitt til Werlden den 6 Jullii 1729; och Han var bonde i Åskarby uti 52 år ock sedan Blef Han Död den 13 Januari Klockan 10 om aftonen 1802." Ytterligare en son, Pehr, föds några år senare.

Sonen Anders Jansson gifter sig med Margareta Elisabeth Jacobsdotter Czyz, dotter till Jakob Stanislaus Czyz och Hedvig Palmberg. Jacob Stanislaus Czyz var i sin tur son till Stanslai Czyz som var av polsk börd och som tjänade i Karl XII:s armé, vilken innehöll flera utländska regementen. Czyz var löjtnant vid Polska kavalleriregementet och tycks ha värvats redan 1705. Han deltog i flera slag i Polen och var även med i slaget vid Poltava och följde därefter med kungen till Bender. Han var också närvarande vid Karl XII:s död i Fredrikshald 1718. Efter att han fick avsked från armén slog han sig ner i Åkra i Vendel där han bildade familj. Ett i sig spännande levnadsöde men som ligger lite utanför denna krönika.

Czyz,* Stanislaus, kornett vid Polska kav.-

reg. 1705» följde till Bender; löjtn. därst. 1712 x/s;

konfirm. 1715 I2/23 nov.; ryttm. därst. 1717 2°/n;

avsked 1723 2/s; levde 1734 i Stockholm; X H°-

lofzin, Krasnokutsk, Poltava, kalabaliken, Fredriks-

hall; mycket använd som kurir och på partier i

Polen. — G. 1722 2X/ 3 i Vendel m. Margareta

Lisa Braun.

Barn: Eva Catharina, f. 1723 I3/2 på Åker:

Johanna Margareta, f. 1724 7/i 2 därst.; Anna Eli¬

sabeth, f. 1727 22/x därst.; Jakob Stanislaus, f.

1729 ir/i därst.; Abigail, f. 1730 3°/ 12 därst.

Från Lewenhaupt, Adam; Karl XII:s officerare, biografiska anteckningar (1920), s.129

Hans son Jacob Stanislaus Czyz blev fogde på det stora gods som tillhörde Örbyhus slott och det är alltså dennes dotter Margareta Elisabeth som gifter sig med Johan Anderssons son Anders Jansson. I samband med giftermålet flyttade paret till en gård i östra Halls 1780. Med flyttade även Margaretas föräldrar Jacob Stanislaus Czyz och Hedvig Palmberg.

Enligt husförhörslängderna så beboddes gården tidigare av den ogifta bonden Lars Larsson och där framgår också att Anders Jansson och hans hustru flyttade vidare till västra Halls bara några år efteråt. Om det berodde missämja mellan de unga och föräldrarna vet vi inte men Jacob Stanislaus Czyz återkallade 1800 sitt tidigare testamente där han givit all sin egendom åt sin enda dotter. Detta på grund av att han ansåg att på sin ålderdom blivit försummad då gåvan förutsatte att dottern skulle ta hand om sin gamle far.

Detta togs inte väl upp av Johan Andersson som stämde Czyz till tinget samma år. Andersson krävde av sin släkting 83 riksdaler eftersom han 1780 hade ombesörjt familjen Czyz flyttning från Vendel till Halls 1780 med tre och ett halvt par hästar a tolv daler paret, fyra karladagsverken a tre daler om dagen. Dessutom hade han försett dem med hö, halm, spannmål samt betalat för arbeten utförda på gården. Dock förlorade Johan Andersson målet då Czyz kunde visa kvittenser på att han betalt alla skulder till Andersson redan 1782. Denne meddelade då att han låter saken bero då han endast ville sörja för sin svärdotters och hennes barns framtid. Till saken hör att Anders Jansson dog 1798 av andtäppa vilket gjorde sonhustrun till änka. Att relationen mellan henne och sin egen far var den bästa framgår ganska tydligt.

Även om Johan Anderssons testamente blev det tvist. Denne dog 1802 och hade beslutat att testamentera all sin egendom till dottern Cajsa Jansdotter och dennes man Lars Persson. Den sammanlagda förmögenheten värderades till 1.705 riksdaler, varav hemmanets taxeringsvärde uppgick till 1.100 riksdaler. Dock anfördes klander mot testamentet av vår bekanting Lars Larsson i Öndebo (se stycket om Öndebo). Denne var nämligen satt som förmyndare för den några innan avlidne Anders Janssons omyndiga barn som var sonbarn till Johan Andersson. Han krävde att å sina myndlingarnas vägnar att alla hans kläder (?) samt halva avkastningen av trädgårdens frukt i Åskarby skulle tillerkännas barnbarnen. Detta enligt ett muntligt löfte som Johan Andersson hade avlagt några år tidigare.

Detta blev dock tillbakavisat av rätten då man kunde visa förteckningar på vad Johan Andersson hade kostat på sonen och hans gård i Halls, sammanlagt över 10.000 daler kopparmynt. Dessutom hade svärsonen Lars Persson lagt ut ca 1200 daler kopparmynt i kompensation för att hemmet i Halls var i mycket sämre skick än den i Åskarby, så sammanlagt hade Anders Jansson mottagit 11.200 daler kopparmynt vilket motsvarade drygt 600 riksdaler. Detta var ju ändå långt ifrån de 1700 riksdaler som Johan Anderssons förmögenhet värderats till men rätten beslöt ändå att fastställa testamentet.

Vad den förlorande parten tyckte om detta vet vi inte men det lustiga är att både Johan Andersson och Lars Larsson ingår i denna ana genom att två av deras ättlingar gifter sig med varandra några generationer senare, nämligen Erik Pehrson och Cajsa Jansdotter som är morföräldrar till Per Johan Eriksson vars ana är beskriven här.